Gurkans kennelblogg

När jag under hösten 2014 såg att min favorittik Ch Ploon van het Bossche Front skulle paras med den i Danmark boende engelska importen Ch Miketilla Monte Carlo, så kände jag att jag bara måste ha en valp ur den kombinationen.

Uppfödaren Janneke Leunissen-Rooseboom kände jag sedan tidigare och hon och Ploon hade dessutom varit hit och hälsat på i samband med parning med min hane Öhman. Vid det besöket tog jag de här bilderna på Ploon (augusti 2013).

Som en parentes så kan jag nämna att Ploons pappa Ch Chi Ming Zung Tzung Le också varit hit och hälsat på med sin ägare/uppfödare Daniela Meyer-Söhl från Tyskland och då tog jag den här bilden på honom (maj 2007):
Hanen Ch Miketilla Monte Carlo är dels en hane av trevlig modell, men han kommer även från engelska linjer som jag varit förtjust i sedan jag såg den vinstrike hanen Ch Miketilla Makata och några av hans avkommor i England på 90-talet.

Det föddes hela fyra tikar i kullen och jag fick välja den jag ville ha. Redan på bilderna från när valparna var en vecka gamla så var det en tik som fångade mitt öga lite extra.

Min tanke var att flyga ner och hämta min valp när hon var 8 veckor och Janneke tyckte att det lät som ett bra arrangemang, men i samma veva kom det ut information om att införselreglerna skulle ändras långt innan valparna var 8 veckor. De nya reglerna, som skulle börja gälla 29 december 2014 skulle omöjliggöra för mig att hämta valpen vid 8 veckors ålder. Både jag och Janneke var mycket besvikna och vi diskuterade hur vi skulle lösa det hela. Så fick jag veta att det skulle finnas möjlighet att söka om införsel av valp under 3 månader så länge komplett ansökan inkom senast dagen innan de nya reglerna började gälla. Jag mailade Jordbruksverket och frågade och det visade sig att det jag hört stämde bra. Hurra!!

Jag bad Janneke fixa fram det chipnummer som min valp skulle få, så att vi kunde få ihop en komplett ansökan. Hon fick tag i personen från holländska kennelklubben som skulle chippa valparna vid 6 veckors ålder och fick henne att lägga undan ett chip för min valp. En vecka innan jul hade jag så min godkända dispens i brevlådan!

Nu var det dags att börja fundera över vilken valp som skulle bli min. Den jag fastnat för från början var fortfarande en favorit och visade sig dessutom vara kullens enda korthår. Faktum är att detta var den enda korthåriga valp som Ploon fått på tre kullar! I kullen fanns även en väldigt fin långhårstik. På ett sätt så skulle det vara kul att ha ett långhår igen, men samtidigt så ville jag inte välja valp efter hårlaget. Jag lät magkänslan styra och då jag hela tiden kom tillbaka till korthårstiken, så fick det bli hon! Janneke var överlycklig över detta, då detta var den valp hon själv hade behållit om hon hade haft möjlighet. Den fina långhårstiken hamnade i ett utställningsintresserat hem, så det ska bli spännande att se hur hon utvecklas!

Jag bokade flygbiljett till mig ner till Amsterdam och hem på samma dag. Janneke mötte upp på Schiphol airport i Amsterdam med en väldigt trött Xilla. Jag satte Xilla i den väska jag hade med mig och där satt hon snällt medan vi slog oss ner för en bit mat, skriva papper och bara prata.

Efter en knapp timme var det dags för mig att tänka på återresan, så vi gick iväg till incheckningen, där tjejerna bakom disken nästan dog när de såg den kramiga nallen i väskan… Jag betalade för Xilla och gick vidare mot säkerhetskontrollen. Jag tog ur Xilla ur väskan och skickade väskan genom röntgen, men det fanns ingen båge för mig att gå igenom, utan jag skulle ställa mig bredbent med händerna i luften i en kur, där jag blev scannad. Under tiden fick en av säkerhetskillarna hålla i Xilla. Då inga bomber hittades på mig, så satte jag ner Xilla i väskan, lastade upp den på en bagagekärra och tog en rask promenad till vår gate, som naturligtvis låg längt bort i en oändligt lång “korridor”.

Flygningen till Arlanda gick utmärkt. Xilla sa inte ett ljud i sin väska ens vid take-off. Väl på Arlanda så skyndade jag iväg mot tullen där jag klev in på röda sidan, ställde upp väskan på disken och meddelade att jag hade en valp med mig. Tulltjänstekvinnan tittade på dispenspappret, passet och kollade chippet. Sedan höll även hon på att dö sötdöden när hon såg Xilla. Hon ställde en massa frågor om henne och undrade om jag fanns på nätet (jodå, googla på Gurkans kennel, vilket hon skrev upp). Vi skyndade vidare mot inrikesterminalen, där jag själv kunde hålla i Xilla när jag gick igenom bågen vid säkerhetskontrollen.

Det kändes skönt när jag slog mig ner vid gaten och väntade på att få gå ombord på sista flyget för dagen, det som skulle ta oss till Sundsvall och Midlanda. Xilla satt i sin väska, som jag hade öppen, och tittade på alla människor. När vi sedan landat i Sundsvall så möttes vi upp av en glad make och lika glad mops. Xilla fick komma ur väskan och kissade för första gången på många timmar. Att det var snö och kallt brydde hon sig inte om.

De här bilderna togs dagen efter att vi kommit hem. Xilla och Gaia blev snabbt kompisar, då Gaia tyckte att det var toppen att få en lekkompis!

Xilla är en glad och mycket aktiv valp som snabbt räknar ut hur hon ska få det hon vill ha. Hon vill vara till lags, men på sina egna villkor. Det är egentligen ingen kramig valp som vill ligga i knät någon längre stund, men hon är väldigt gullig och trevlig på alla sätt!

9 veckor

11 veckor

12 veckor

3 månader3,5 månad

3,5 månad

I september fick jag det tråkiga beskedet att Zeke, SE UCh Gurkans Livet På En Pinne, somnat in hemma hos sin husse Tomas.
Zeke föddes i februari 2004 och var Musslans sista kull. Då förlossningen drog ut på tiden, så valde vi att sätta oss i bilen för att åka till veterinär, men några mil hemifrån föddes en blå tik, så vi vände hemåt igen. Innan vi kommit hem så föddes en blå hane, vilket var Zeke. Väl hemma föddes så den tredje och sista valpen, svarta hanen Helge. Tyvärr dog tiken efter något dygn.
Zeke flyttade sedan till Tomas och Marie i Örebro, där han växte upp till en mycket trevlig hane som även öppnade dörren mot utställningsvärlden för dem. När han var 4 år så vann han sitt tredje cert och blev svensk utställningschampion.

Zeke var djupt älskad av sina ägare och alla andra som träffade honom.

I oktober 2003 födde Kryddan sin första kull bestående av tre röda korthåriga hanar, en röd korthårig tik och en svart långhårstik. Den röda korthårstiken, Gurkans Äss I Rockärmen “Sushi” flyttade sedan till sin ägare Birgitha i Västergötland. På grund av en del omständigheter så kom Sushi att bo längre perioder hos oss under sina första år och jag fick låna henne för en valpkull.
Sushi var en otroligt speciell hund med mycket egna idéer. Att titta ut genom fönster var ett stort nöje och ingen kunde hänga i möblerna som hon…
Sushi var en självklar och naturlig utställninghund som alltid visade upp sig. Hon vann duktigt i ringarna och blev champion på första försöket efter att hon fyllt 2 år.
Våren 2009 fick jag erbjudande om att låna henne för ännu en kull och jag hämtade hem henne två veckor innan beräknad valpning, då hennes ägare var säker på att hon var dräktig. Tyvärr visade det sig att Sushi inte hade några valpar och i samma veva blev hennes ägare allvarligt sjuk. Innan Sushis ägare blev sjuk så hade hon dock sagt att om det inte blev några valpar så fick jag prova en gång till, så jag gjorde det på nästa löp och då blev det tre valpar. Sorgligt nog dog Sushis ägare när valparna var ett par månader gamla, så Sushi var nu min hund.

När valparna flyttat så fick Sushi flytta till mina svärföräldrar, där hon blev en högt älskad hund på alla sätt.

Tidigt på morgonen 12 oktober 2014 så blev Sushi hastigt sjuk och dog hemma hos mina svärföräldrar. Vi vet inte vad hon dog av, men det gick ganska snabbt. Jag är säker på att Sushis tidigare ägare Birgitha är glad att ha fått återförenats med sin älskade Sushi. Enligt henne (och även mina svärföräldrar) så var Sushi världens mest perfekta hund!

Det här är Gaias mamma Gita, Gaias syster Nina och hennes uppfödare Keith Fogwill. De bor alla i Peacehaven, utanför Brighton på Englands sydkust.

I januari blev Kryddan plötsligt dålig. Hon låg ner och flåsade och verkade ha ont. Jag antog att det nog var ryggen, då gamla hundar ofta har spondylos, men när smärtstillande inte hjälpte och hon plötsligt kräktes upp något som såg ut som en stor mängd grön/brunt vatten så ringde jag direkt till veterinär. Efter att vi pratat och jag kollat tempen på Kryddan (en aning feber), så bestämde vi att jag skulle komma in nästa morgon.

Nästa morgon åkte vi alltså till veterinären. Kryddan var något bättre, men inte alls bra. Veterinären klämde noga igenom Kryddan, kollade tempen (fortfarande lite feber) och tog ett blodprov. Blodprovet visade på:
• Jättehög sänka (normalt ligger en hund på runt 20 och Kryddan hade över 200…)
• Förhöjda levervärden
• Låg kaliumhalt
Veterinären ville lägga in Kryddan på kaliumdropp, men då det måste ges långsamt och detta var en fredag eftermiddag, så bestämdes att vi skulle komma tillbaka på måndagen. Tills dess fick Kryddan en spruta med smärtstillande, ett recept på Rimadyl och så lyckades jag mata i henne en burk med Hills A/D mousse.

Under helgen piggade Kryddan på sig lite, men ville inte äta. Jag fick mata henne och även om hon inte var sugen, så behöll hon maten hon åt, vilket kändes skönt.

På måndagen togs nytt blodprov och kaliumhalten var nu normal, så något dropp behövdes inte. Däremot så var sänkan och levervärderna samma som på fredagen. Antibiotika skrevs ut och en tid sattes upp till den ultraljudsspecialist som skulle besöka kliniken en vecka senare.

Under den kommande veckan blev Kryddan gradvis bättre och samma dag som vi skulle till ultraljudsspecialisten så åt Kryddan själv för första gången sedan hon blivit sjuk. Hon följde även med på skogspromenaden tillsammans med de andra hundarna, även om Kryddan tog det i sin egen takt.

Ultraljudet visade att Kryddan hade vätska i buken. Det var inte speciellt mycket, men det fanns där. Prov på vätskan visade på inflammatoriska celler, vilket gav oss en diagnos: hon hade en bukhinneinflammation. Frågan var bara varför… Man fann även att Kryddan hade gallsten, men ingen av de närvarande veterinärerna trodde att det orsakat bukhinneinflammationen, eftersom den vätska man fann i buken inte låg vid gallan/levern.

För att se så att inte bukhinneinflammationen berodde på något läckage från tarmarna, så lades Kryddan in nästa dag för att få hela tarmsystemet kostraströntgat. Allt såg tack och lov normalt ut!

Nytt blodprov togs och sänkan hade gått ner rejält till runt 100. Fortfarande högt, men väldigt mycket bättre än tidigare. Några dagar senare ringde veterinären och berättade att odling på bukvätskan visade på måttlig förekomst av e-coli. Dessa bakterier var egentligen resistenta mot den antibiotika som Kryddan gick på, men uppenbarligen hade den ändå haft effekt. Recept på annan antibiotika skrevs dock ut, för att vi skulle vara säkra på att alla bakterier skulle försvinna.
Recept på medicin mot hög gallsyra samt mot gallstenarna skrevs också ut, så nu går Kryddan på detta. Hon verkar vara i stort sett frisk, äter med god aptit, är glad och intresserad av var som händer omkring henne. Om några veckor får vi se vad ett nytt blodprov visar.

Kryddan har nu fyllt 12 år och fortsätter hon på samma sätt så kommer hon nog att hänga med ett bra tag till.

Kryddan februari 2014, 12 år gammal

Öhman har varit till ögonspecialist Lena Karlstam för att få papper på sin ögonstatus. Anledningen var främst för att holländska uppfödaren Janneke Leunissen Rooseboom, som var här och parade med Öhman, behövde ett sådant papper till sin rasklubb.

Som jag faktiskt hade väntat mig så fann veterinären att Öhman har sunda och friska ögon, så nu har jag dessutom papper på detta!

Då Lena Karlstam även är behörig att utfärda officiell patellastatus, så passade jag på att få detta kollat med. Patella luxation innebär, som namnet anger, att knäskålen (patella) hoppar ur led (luxerar). Detta förekommer hos chow chow, men Öhman visade sig ha helt normala knän med stabila knäskålar.

Nu har jag alltså papper på att Öhman är en så sund och frisk hane som jag själv tycker att han är. Han är nu kollad för och fri från HD, ED, patella luxation och entropion!

Idag blev Greta plötsligt akut sjuk och hos veterinär visade hon sig ha kraftig dubbelsidig lunginflammation där stora delar av lungorna var angripna.

Trots att hon lades in i förmiddags med dropp, antibiotika intravenöst samt extra syrgas, så förbättrades inte hennes tillstånd, så vi tog det mycket tunga beslutet att låta henne somna in.

Anledningen till allt detta är troligen en kombination av kennelhosta och hennes diabetes. Flera av våra hundar uppvisar förkylningssymptom som snuva (tjockt gulgrönt snor), nästäppa samt mindre hostande eller snarare harklanden. Ingen har dock blivit påverkad mer än så. Greta var den enda som blev allmänpåverkad. Eftersom hon hade diabetes så var hennes immunsystem inte i topp. Hon hade kort innan detta haft en seg UVI, som motstod en antibiotikakur och den andra kuren hade precis avslutats, så jag vet inte om den tog då jag aldrig hann få provsvaren… Då kroppen läker sämre med diabetes, så var chansen minimal att hon skulle tillfriskna från lunginflammationen, speciellt när hon inte uppvisade minsta förbättring efter en dag med behandling. Hade hon haft ont så hade man kunnat ge smärtstillande, men nu hade hon andningsproblem då stora delar av lungorna var inflammerade, så det var inte försvarbart att låta henne lida bara för att jag ville ge henne mer tid att kanske bli bättre…

Greta var en mycket speciell hund. På bilden ovan kramas hon med en vilt främmande människa, som enligt Greta hade kläder som luktade fantastiskt gott. Hon gillade verkligen lukten av andras kläder (gärna nytvättade, men det spelade egentligen ingen roll) och strök sig som en katt runt de som hade kläder i hennes smak. Även fuktiga handdukar var en favorit…

Greta gillade att apportera. På bilden bär hon på sin älsklings-and, som hon brukade titta till emellanåt genom att gå fram till den, trycka på den med tassen för att se att den fortfarande levde (den lät nästan som en riktig and) och sedan nöjt lämna den. Kastade man den åt henne så apporterade hon den.

Idag var jag med Greta till en ögonveterinär för ögonlysning. Vid diabetes så kan högt blodsocker orsaka katarakt (grå starr), vilket leder till blindhet, så veterinären som har hand om Greta för hennes diabetes tyckte att det vore bra att kolla upp hur ögonen ser ut.

Det fanns små tecken på begynnande katarakt, men veterinären sa att det inte såg ut som den explosionsartade sort som är typisk för diabetes, så i nuläget så ser Greta bra och det finns inget som tyder på att hon håller på att tappa synen. Detta kan däremot ändras, så om jag märker att hon börjar se dåligt, så får jag återkomma.

Vi har ännu inte hittat rätt dosering för insulinet och Greta är nu uppe i 6 enheter morgon och kväll. Trots högt blodsocker så har hon bra koncentration av urinen, vilket också visar sig i att hon dricker och kissar normalt. Däremot så har hon någon form av e-coli i urinen, så nu blir det en antibiotikakur. Förhoppningsvis försvinner bakterierna efter det och blodsockret kan stabiliseras.

Greta är i alla fall pigg och glad och väger nu 22,5 kg. Det är betydligt mer än de 18 kg hon vägde i början av hösten…

I november 2012 födde vår englandsexport Gurkans Hals Över Huvud with Zhenshi “Gita” en kull på sju valpar. En av de tre tikvalparna fångade omgående mitt intresse.

Den stora och ljusare tiken fångade direkt min blick och jag insåg att om jag skulle ha en valp ur kullen så var det denna.

Valparna växte och de såg ut att utvecklas väldigt trevligt.

Här är det den svarta hanen, Gaia, den långhåriga hanen samt lilla svarta tiken som poserar.

Gaia tillsammans med den otroligt söta och pyttelilla svarta korthårstiken Nina. Vid det här laget var det bestämt att Gaia skulle flytta till Sverige. Jag tycker att Gaia har något Gurkan-aktigt över sig i den här bilden…

Onsdagen 16 januari åkte jag över till England för att hämta Gaia. Här sitter jag på köksgolvet hemma hos uppfödaren Keith och blir tuggad på av alla sju valparna. Ljuvligt!!

Uppfödaren Keith med valparna omkring sig.

Mamman till Gaia är ju uppfödd av mig så det var spännande att se vad hon skulle tycka om att se mig igen. När jag kom på onsdagen så behandlades jag som vilken främmande gäst som helst, även om Gittan var lite fundersam emellanåt…
På torsdagsmorgon innnan jag skulle åka så valde hon dock att erkänna mig och jag fick några pussar av henne.

Jag flög hem med Gaia i kabinen, så vi fick ta omvägen via Helsingfors för att komma hem. Här väntar vi vid gaten i Helsingfors. Gaia gillade att sitta i sin väska och titta på folk som gick förbi.

Gaia har snabbt kommit in i livet hos oss och är helt accepterad av de andr hundarna. Roligaste lekkompisen är mopsen Hekla, men även Greta och hedvig leker gärna med henne.
Vi är väldigt glada över att ha Gaia hos oss och förhoppningen är ju att hon i framtiden ska kunna fortsätta våra linjer i aveln.