Gurkans kennelblogg

Det har nu gått drygt en månad sedan Greta blev diagnostiserad med diabetes. Jag lade ju direkt om hennes kost till BARF och har på det sättet hållit hennes blodsocker på en rimlig nivå. Normalvärdet för en hund ligger på ca 4-8 och när det upptäcktes att Greta har diabetes så låg hennes blodsockervärde på 18. Efter två veckor på denna kost så hade blodsockret sjunkit till 11 och idag när hon mättes varje timma över hela dagen så låg hon som högst på 13 och som lägst på 6.

Cellerna behöver socker för att fungera och för att cellerna ska kunna ta till sig sockret ur blodet så behövs insulin. Utan insulin så blir blodsockret högt, men cellerna svälter. I det läget så börjar kroppen bryta ner fett och muskler för att få energi och förutom att man ser att hunden går ner i vikt, så ser man resultatet av det i urinen i form av keton-kroppar, vilket bland annat består av aceton.

Greta har ett blodsocker som inte är speciellt över det normala, men man ser i urinen att keton-kropparna finns där, vilket visar på att kroppen lever i svält. Anledningen till att blodsockret är någorlunda normalt är att hon äter en kolhydratfri kost.

Det är nu bestämt att Greta kommer att sättas på insulinbehandling. I början (och förhoppningsvis även i fortsättningen, men det vet man aldrig) så handlar det om en låg dos. Veterinären trodde att det skulle fungera med att fortsätta med BARF-kosten, men då det inte finns mycket kolhydrater att spela på där (överdosering av insulin är livshotande), så kom vi fram till att det bästa nog är att Greta får äta 50/50 av BARF och ett speciellt diabetesfoder.

Jag har idag fått lära mig att ge Greta sprutor, vilket faktiskt var precis så enkelt som jag trodde. Man har ju sett ett antal vaccinationer genom åren och spruträdd har jag aldrig varit.

Trots allt så känns det just nu ganska bra. Greta mår bra och kommer att må ännu bättre när vi sätter igång med behandlingen. Hon kommer att gå upp i vikt och snart har jag förhoppningsvis min vackra Greta tillbaka!

Gurkans Hals Över Huvud with Zhenshi “Gita” har röntgats i England och gick igenom med strålande resultat, eller vad sägs om HD 0:0 och ED 0:0!!!!!

För två veckor sedan var jag till veterinär med Greta eftersom hon drack och kissade mer än normalt. Hon hade även tappat i vikt och var risig i pälsen. Prover togs och senare på dagen fick jag veta att hon hade hög sockerhalt i blod och urin, så diagnosen var diabetes.

Detta var naturligtvis jättejobbigt att höra och veterinären gav oss några dagar att tänka igenom detta. Valet stod mellan att behandla Greta med insulin resten av livet eller låta henne somna in.

Det första jag gjorde samma dag var att köpa hem Klass köttkross, då jag kände att jag absolut inte ville ge henne mat med kolhydrater i. Vi bestämde oss i samma veva för att ge Greta en chans, för hon är ju så ung och hon mådde ju ändå inte speciellt dåligt.
Då köttkross inte är något fullfoder så började jag fundera på om jag skulle introducera BARF (bone and raw food) på Greta, då detta är en helt kolhydratfri kost som är naturlig för hundar. I BARF ingår förvisso lite grönsaker, men då det råder delade meningar om hundars behov av kolhydrater, så valde jag att skippa detta. Istället blev hennes kost nu en blandning av Klass köttkross, råa lammrevben, rått lammhjärta och råa kycklingvingar. Redan på några dagar märkte jag skillnad, då Gretas drickande och kissande gick ner till en mer normal nivå. Jag märkte även att pälsen började växa, även om det gick sakta.
Jag ringde veterinären och sa att jag vill behandla Greta och så berättade jag om framstegen den förändrade kosten gjort.

I behandling av diabetes hos tikar så är kastrering alltid nödvändigt. Progesteronet är insulinhämmande, så genom att kastrera tiken så slipper man ett påslag att detta hormon och chansen finns att man kanske slipper ge tiken insulin.

Idag kastrerades Greta. Vid invägningen så såg jag till min glädje att hon gått upp nästan ett kilo sedan vi var där sist för två veckor sedan. Nya blodsockerprover togs också och även om hon fortfarande har ett något högt värde, så är det betydligt lägre än för två veckor sedan. Den kolhydratfria kosten har alltså varit så bra som jag tyckt mig märka, vilket känns jättebra!
Kastreringen gick utmärkt och veterinärens och min förhoppning är att Greta ska slippa insulin. Så länge hon mår bra och de blodsockerprover som kommer att tas framöver ser bra ut (inte drar iväg uppåt), så behöver vi inte oroa oss.

Idag fick Russin sluta sina dagar. I söndags blev hon hastigt dålig och även om hon blev något bättre igår, så märktes det att hon nu hade levt klart sitt liv och inte ville vara med längre. Troligen hade hon fått en mindre stroke.

Russin kom till mig som en vild och levandsglad 8 veckors valp. Hon charmade alla med sin positiva inställning. Min gamla chow Gurkan tyckte för all del att Russin var pest, men de kom överens i alla fall och sista kvällen Gurkan var i livet så höll sig Russin nära henne hela tiden, som om hon visste att Gurkan snart skulle lämna oss.

Russin fick en valpkull i sitt liv och trots flertalet försök efter det så blev hon aldrig dräktig igen. Jag var dock lycklig över att ha hennes dotter som kom att bli en viktig avelstik för mig. Russin var en bra lektant när vi hade valpar och hon både älskade och tuktade de små.

På bilden sitter Russin längst till vänster och har sina söner Leo och Hobbe bredvid sig.

Russin ställdes ut lite, men som ung så låg hennes tunna benstomme henne i fatet. Det blev två cert, men det tredje lyckades hon aldrig ta. När hon blev äldre så hade hon grovnat en aning i benstommen och som veteran imponerade hon i regel på domarna med sin typ och konstruktion. Att hon dessutom tyckte det var roligt i utställningsringen var ju ingen nackdel.

På Chow Chow Ringens officiella utställning 2009 så blev Russin BIS-veteran, 12,5 år gammal.

Russins sista officiella utställning blev i Vännäs 2009 då hon 12,5 år gammal blev bästa tik-2 och bästa veteran i rasen.

Vi kommer att sakna vår härliga Russin, men är samtidigt så glada över att ha fått ha henne med oss i så många år. Bortsett från en pyometra vid 5 års ålder och en juvertumör som opereades bort vid 9 års ålder, så har hon alltid varit en mycket frisk hund.

Den sista bilden som togs på Russin, två dagar innan hon togs bort. Här hade hon ännu inte blivit dålig. Även om det gick fort på slutet så är det ju sådant man får räkna med kan hända med en hund i den här åldern.

Vi har nu Russins barnbarn, barnbarns barn, barnbarns barnbarn samt barnbarns barnbarns barn här hemma, så om inte annat så lever hon vidare genom dem.

Vi har fått en ny medlem i familjen och det är svarte korthårshanen Öhman. Han heter egentligen Imperial Dreams of Black Knights och är född i Sverige av en amerikansk uppfödare och med en nästan helt amerikansk stamtavla.

Öhman ägs egentligen av Hans Jörgen Madsen, mest känd som Dansken, men då sviktande hälsa gjort det omöjligt för honom att ha kvar hunden, så bor nu Öhman hos oss och delägs mellan oss och Dansken.

Öhman är en glad och positiv juniorhane på snart 10 månader som nästan svimmade av lycka när hans nya hem visade sig innehålla inte mindre än sex tikar!! Hormonerna sprutade nästan ur öronen på honom när han först träffade dem, men redan ett dygn senare så har han lugnat ner sig en hel del, till både vår och tikarnas belåtenhet. Han har även funnit en lekkamrat i vår mops Hekla och de två har verkligen roligt tillsammans.

Tanken är att vi ska ställa ut Öhman i höst, men tills dess så får all tid gå åt till att lära känna honom och bara njuta av sommaren.

Idag har Hedvig varit på återbesök hos veterinären efter knäoperationen i januari. Först tittade veterinären på Hedvig i rörelse och hon rörde sig så bra att veterinären först inte kom ihåg vilket ben som var opererat.

Muskulaturen är lika på båda benen, vilket är bra. Det knastrar lite när man böjer på båda knäna och det är ju för att hon har artros, så det var ju inget oväntat.

Röntgen visade på att det opererade knät har läkt ihop precis som det skall. Veterinären visade även en bild som togs precis efter operationen, så man kunde jämföra med hur det såg ut idag. Märkligt nog, men mycket positivt var att en del artros som fanns på röntgenbilden från operationsdagen faktiskt hade försvunnit på dagens bild.

Hedvig är nu helt friskförklarad på det opererade knät, men då hon har artros på det andra knät så kan korsbandet där gå sönder i framtiden, så det kan bli operation även där, men det hoppas vi dröjer.

Hedvig är i alla fall fullt rörlig och springer och leker utan problem.

På midsommarafton 1998 föddes min allra första valpkull och mamma var min blåa långhårstik Russin. Det blev fyra valpar: tre hanar och en tik.
På bilden är de 4 månader gamla. Från vänster till höger:
Gurkans Rött Är Sött (Musslan) röd korthårstik
Gurkans Lätt Som En Plätt (Leo) blå långhårshane
Gurkans Kort Och Gott (Hobbe) röd långhårshane
Gurkans Blått Är Flott (Pom-Pom) blå korthårshane

Alla i kullen uppnådde 12 års ålder, då röda Hobbe fick vandra vidare. Ett halvår senare var det blåa Leo som blev akut sjuk och fick tas bort och bara en månad senare blev tiken Musslan sjuk och gick bort. Sist kvar blev blåa korthårshanen Pom-Pom, som i en ålder av 13,5 år fick sluta sina dagar på grund av ålder.

Pom-Pom var en riktigt lovande valp som egentligen skulle gå på export, men då han inte fick ner båda testiklarna så flyttade han hem till Ylva och Tommy i Matfors utanför Sundsvall. De hade chow chow sedan tidigare, men de föll som en fura för den silverblåa korthårsvalpen och kan sedan dess inte tänka sig annat än korthår!
Pom-Pom växte upp till en lika vacker vuxen hund, men då han aldrig fick ner båda testiklarna så blev det aldrig någon karriär i utställningsringarna.
Pom-Pom fick snart sällskap av ytterligare två korthårshanar från min uppfödning: den röda Gurkans Lagt Kort Ligger (Göte) och fawnfärgade Gurkans Med Glimten I Ögat (Mulle).
Här är hela kullen tillsammans när de var drygt ett år gamla.
Här är hela kullen utom röda hanen Hobbe när de var ca 8 år gamla. Tvåa från höger sitter även deras mamma Russin, som fortfarande finns med oss i en ålder av 15 år.
Här är Pom-Pom när han var 12,5 år gammal.
Han gick bort 2 april 2012 13,5 år gammal efter ett långt och härligt liv.

I vår första kull föddes bl a en blå långhårshane som hette Gurkans Lätt Som En Plätt, även kallad Leo. Han ägdes i 12,5 år av Paul och Anette i Härnösand och när Leo fått gå vidare till de evigt gröna ängarna, så köpte de den svarta långhårshanen Max från Tiina Immilä- Karlsson i Finland.

Max är Leos raka motsats i personligheten. Där Leo var en försynt och stillsam herre så är Max en virvelvind som inte ber om ursäkt för att han finns till.

Max var i paradiset idag när han kom till oss då det fanns så många fina tjejer att bekanta sig med. Mina tikar står ut med mycket, men visst syns det att Pärlan tycker att han är i alla fall en aning besvärlig…

Hedvig och Kryddan stannade i dörröppningens trygghet för att slippa den vilda och uppvaktande tonårsslyngeln…

Max rör sig väldigt lätt och elegant, vilket syns på denna bild.

Vi passade även på att ta lite organiserade bilder på Max när han var här. Med tålamod och kvickt avtryckarfinger så kan man hinna med att få bra bilder på detta svarta kvicksilver.