Gurkans kennelblogg

Idag ställde jag ut Kryddan på Västernorrlands Kennelklubbs nationella utställning i Nordichallen, Sundsvall. Domare var Fredrik Nilsson och hans reaktion när jag kom in med Kryddan i veteranklass och svarade att hon var 10 år var:
– Oj då får jag verkligen säga att hon är i bra kondition!
Kryddan sätter aldrig en tass fel i ringen och vet exakt vad som förväntas av henne, så hon slutade dagen som bästa tik-2 och naturligtvis därmed även bästa veteran i rasen. I tävlan om bästa veteran så blev hon dock oplacerad.
Kryddans kritik blev:
Mycket välbehållen 10-årig tik. Bra huvud. Mycket bra pigment och mycket bra tänder för sin ålder. Bra skallform. Aningen stora öron. Bra hals. Välvinklad fram. Bra bröstkorg. Något lång i sin länd. Bra bakbensvinklar. Svansen kunde ligga plattare på ryggen, framför alt i rörelse. Rör sig rastypiskt bak. Bra sidorörelse. Roligt att se så pass gammal hund i bra kondition.

Här är bästa tikklassen på film >>

Nu har jag anmält tre hundar till Chow Chow Ringens Klubbmästerskap som går av stapeln i Norrköping 3 juni. Låt oss bara hoppas att alla tre är i toppkondition tills dess…

Hedvig är anmäld till öppen klass

Pärlan är anmäld till championklass

Kryddan är anmäld till veteranklass

På midsommarafton 1998 föddes min allra första valpkull och mamma var min blåa långhårstik Russin. Det blev fyra valpar: tre hanar och en tik.
På bilden är de 4 månader gamla. Från vänster till höger:
Gurkans Rött Är Sött (Musslan) röd korthårstik
Gurkans Lätt Som En Plätt (Leo) blå långhårshane
Gurkans Kort Och Gott (Hobbe) röd långhårshane
Gurkans Blått Är Flott (Pom-Pom) blå korthårshane

Alla i kullen uppnådde 12 års ålder, då röda Hobbe fick vandra vidare. Ett halvår senare var det blåa Leo som blev akut sjuk och fick tas bort och bara en månad senare blev tiken Musslan sjuk och gick bort. Sist kvar blev blåa korthårshanen Pom-Pom, som i en ålder av 13,5 år fick sluta sina dagar på grund av ålder.

Pom-Pom var en riktigt lovande valp som egentligen skulle gå på export, men då han inte fick ner båda testiklarna så flyttade han hem till Ylva och Tommy i Matfors utanför Sundsvall. De hade chow chow sedan tidigare, men de föll som en fura för den silverblåa korthårsvalpen och kan sedan dess inte tänka sig annat än korthår!
Pom-Pom växte upp till en lika vacker vuxen hund, men då han aldrig fick ner båda testiklarna så blev det aldrig någon karriär i utställningsringarna.
Pom-Pom fick snart sällskap av ytterligare två korthårshanar från min uppfödning: den röda Gurkans Lagt Kort Ligger (Göte) och fawnfärgade Gurkans Med Glimten I Ögat (Mulle).
Här är hela kullen tillsammans när de var drygt ett år gamla.
Här är hela kullen utom röda hanen Hobbe när de var ca 8 år gamla. Tvåa från höger sitter även deras mamma Russin, som fortfarande finns med oss i en ålder av 15 år.
Här är Pom-Pom när han var 12,5 år gammal.
Han gick bort 2 april 2012 13,5 år gammal efter ett långt och härligt liv.

I vår första kull föddes bl a en blå långhårshane som hette Gurkans Lätt Som En Plätt, även kallad Leo. Han ägdes i 12,5 år av Paul och Anette i Härnösand och när Leo fått gå vidare till de evigt gröna ängarna, så köpte de den svarta långhårshanen Max från Tiina Immilä- Karlsson i Finland.

Max är Leos raka motsats i personligheten. Där Leo var en försynt och stillsam herre så är Max en virvelvind som inte ber om ursäkt för att han finns till.

Max var i paradiset idag när han kom till oss då det fanns så många fina tjejer att bekanta sig med. Mina tikar står ut med mycket, men visst syns det att Pärlan tycker att han är i alla fall en aning besvärlig…

Hedvig och Kryddan stannade i dörröppningens trygghet för att slippa den vilda och uppvaktande tonårsslyngeln…

Max rör sig väldigt lätt och elegant, vilket syns på denna bild.

Vi passade även på att ta lite organiserade bilder på Max när han var här. Med tålamod och kvickt avtryckarfinger så kan man hinna med att få bra bilder på detta svarta kvicksilver.

I slutet av 2011 blev Hedvig tvärhalt på ett bakben och undersökning hos veterinär visade på vad jag misstänkte att det var, nämligen trasigt korsband. Operation bokades in till i mitten av januari. Fram tills dess fick Hedvig gå med knäskydd, för att stabilisera knät.
Först gjordes en artoskopi (tillhålsoperation) för att rensa upp i knät, inför själva operationen. Minisken låg dubbelvikt mitt fram på knät… Några dagar senare var det så dags för den riktiga operationen, som utfördes enligt TTA-metoden. På den här sidan finns info om vad TTA-operationen innebär.

Hedvig klarade operationen utan problem och fick komma hem med ett rakat bakben och ett stort morfinplåster på sidan av ryggen.

Efter några dagar togs morfinplåstret bort och den akuta smärtan verkade vara borta, för Hedvigs humör förändrades inte.
Redan några dagar efter operationen så gick Hedvig på sitt ben. Vi hade fått ett schema som visade hur många koppelpromenader hon skulle ha om dagen och hur länge de skulle vara. Under de första veckorna så fick hon endast gå i långsam skritt, för att använda benet maximalt, men promenaderna fick inte vara mer än några minuter åt gången. Man kommer inte mer än knappa 100 meter i långsam skritt på 5 minuter… Hedvig var redan efter några dagar helt övertygad om att hon var helt återställd och ville inget annat än att få röra sig snabbare än skritt. Ibland tjuvade hon till sig ett litet skutt i kopplet när jag inte var uppmärksam…

Det har nu gått drygt två månader sedan operationen och Hedvig går fullt ut på sitt ben. Hon hänger med på promenader på några kilometer utan vidare och pälsen börjar växa ut, så att man idag knappt kan se att hon för bara två månader sedan var helt rakad på benet och där morfinplåstret satt.

Jag vill tacka Veterinärhuset Södra Berget i Sundsvall för att ni fixat ihop min Hedvig så fint!! Hon är inte helt och hållet läkt ännu, men så gott som!